Jag har alltid varit så rädd för den dagen det inte längre skulle vara vi två. Jag var alltid övertygad om att jag skulle ligga hemma i sängen och stirra upp i taket och tända cigarett på cigarett. Inte lyssna på mina vänner som försöker hjälpa mig. Äta som en häst vilket jag kanske alltid gjort men ni vet sådär att man alltid har någonting sött i munnen förutom när man sover, men en ask choklad bredvid sängen ifall man vaknar och blir sugen. Stänga av mobilen när den ringer på morgonen och skita i att gå till skolan. Sluta gå ut eller ännu värre gå ut och tro att det kanske blir bättre om man dricker lite mer och sedan ramla in i en taxi och kleta mascara på taxichauffören. Jag trodde jag skulle dö. Typ så.

För ni anar inte hur mycket jag älskade den här mannen. Hur kär jag var i honom. Efter tre och ett halvt år kunde jag fortfarande titta på honom och känna hur det pirrar i magen av förälskelse. Han var det vackraste jag någonsin sett. Och så var han intelligent som fan och jag har alltid uppskattat det hos människor av motsatta könet. Han var min första riktiga kärlek och kanske kommer jag aldrig känna på samma satt för någon som jag gjorde för honom. Alla säger ju att det är något speciellt med den första kärleken.

Men alla sagor har sitt slut och när det kom bestämde jag mig för att inte alls dö. Istället för att gråta av sorg över att ha förlorat honom grät jag över lycka över att få ha haft honom. Istället för att ligga och tänka på allt fint vi hade tillsammans och inse att jag inte längre har det låg jag och tänkte på det och insåg hur bra jag har haft det. Det är inte alla som får vara med om en sådan kärlek. Summan av kardemumman; var inte ledsen om du förlorat något värdefullt, var glad för att du har fått haft det.

Vet absolut inte alls varför jag valde att dela med mig av detta, kanske för att få er med hjärtesorg att se ur andra perspektiv. Kanske för att jag är helt knäpp. Jag vet inte. Troligen det sistnämnda.

Michaela Forni